Magnus Jonsson, Sanna Koskiniemi, Sebastian Westenhoff och Mia Phillipson Foto: Erik Thor/SUA, Mikael Wallerstedt

Debatt: Hur vet du det, Stephen Hwang?

2019-06-05

Stephen Hwangs rapport om att staten bör minska andelen extern forskningsfinansiering, har stora metodmässiga brister. De slutsatser som presenteras stöds inte av data, skriver Sveriges unga akademi.

Läs debattartikeln på Curie Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Inför riksdagsvalet 2018 deltog Sveriges unga akademi i kampanjen #hurvetdudet för att uppmärksamma politiker på vikten av att använda vetenskapliga underlag för att fatta beslut. Vikten av källkritik betonas redan i grundskolan, är avgörande i högre utbildning och bör självfallet även omfatta statliga utredningar – som Strut.

Styr- och resursutredningen (Strut) har präglat den forskningspolitiska debatten det senaste året. I såväl Strut-utredningen som den efterföljande diskussionen har det flitigt refererats till Stephen Hwangs rapport[1] som argument för att staten bör minska andelen forskningsfinansiering som sker via externa anslag. När vi läste rapporten förväntade vi oss därför ett gediget arbete med vetenskapligt underbyggda slutsatser, men tji fick vi. Istället konstaterar vi att Hwangs rapport har stora metodmässiga brister och att slutsatserna som presenteras inte stöds av data.

Rapporten brister i tre viktiga avseenden

• Hwangs hypotes är att höjd andel basanslag ger bättre forskning och hans huvud-argument baseras på en korrelation dem emellan. Han gör därmed det klassiska misstaget att missta korrelation för kausalitet. Att chokladintaget i ett land korrelerar med antalet Nobelpristagare [2] (korrelation) betyder inte nödvändigtvis att chanserna att få Nobelpris ökar av att äta mer choklad (kausalitet). En korrelation mellan två variabler kan innebära orsakssamband, men att sätta likhetstecken mellan kausalitet och korrelation på det sätt som Hwang genomgående gör i rapporten är inte korrekt. Det är också problematiskt att rapporten drar alla olika typer av extern finansiering över en kam, inte minst då de bibliometriska mått som Hwang använder för att värdera forskningskvalitet är irrelevanta för vissa typer av externa medel.
• I rapporten drar Hwang grovt förenklade slutsatser kring sina resultat. Exempelvis påstår han att minskad extern forskningsfinansiering skulle frigöra mer tid till forskning, eftersom forskarna då skulle lägga mindre tid på att söka forskningsbidrag. Ett lika möjligt scenario är att forskarna istället skulle lägga ännu mer tid på att söka de få bidrag som blir kvar. Den här typen av påstående, utan reflektion över alternativa förklaringar och konsekvenser, skulle vi inte acceptera i en studentuppsats.
• Vi saknar också en deklaration om intressekonflikter från rapportförfattaren. Stephen Hwang är rektor vid ett mindre svenskt lärosäte och har rimligen ett stort egenintresse av hur basanslag fördelas. Det hade varit befogat att nämna detta i sammanhanget.

De utredningar som politikerna får som beslutsunderlag måste grundas på gedigna analyser, som håller måttet metodmässigt, och som tål kollegial granskning. Hwangs rapport gör inte det och hans slutsats saknar därför stöd; rapporten visar inte att bättre forskningskvalitet uppnås genom att flytta forskningsfinansiering från externa bidrag till basanslag. Det är för oss ett mysterium varför högskolesektorn accepterar att en rapport med så tydliga brister får ett så stort genomslag. Glöm inte bort att ställa den uppenbara frågan: Hur vet du det?

För Sveriges unga akademi,
Sebastian Westenhoff, ny forskningspolitisk talesperson
Mia Phillipson, forskningspolitisk talesperson 2018–2019
Magnus Jonsson, ordförande
Sanna Koskiniemi, vice ordförande

Fotnoter:
[1] Forskningskvalitet, effektivitet och extern finansiering Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., version 2018.09.04
[2] Vilket visats i en studie i New England Journal of medicine