5 frågor om årets Nobelpris i litteratur till Sigrid Schottenius Cullhed

Sigrid Schottenius Cullhed är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

­Tillsammans med kollegor i Uppsala ägnar jag en del av min forskning och undervisning åt Nobelpriset i litteratur och därför relaterar årets pris, oavsett vem som väljs, till mitt fält. Många litteraturvetare känner sig engagerade i Nobelpriset på olika sätt. En gång om året står litteraturen i centrum, högt upp på nyheterna på flera håll i världen. För litteraturforskare är det egentligen alltid intressant och relevant vad det är för litteratur som har valts och hur priset motiveras.

Det var ett bra val. Abdulrazak Gurnah är en brittisk romanförfattare och litteraturprofessor med ursprung i Zanzibar. Han är berömd dels för sitt akademiska och litterära arbete med kolonialismens och postkolonialismens långvariga effekter på människor och samhällen och dels för sin avancerade berättarkonst. Gurnahs romaner präglas av sådant som mångfald av perspektiv, opålitliga berättare och ironi och i sitt berättande knyter han ihop människor och platser och problematiserar idéer om medborgarskap, utanförskap och exil. Han har även arbetat med dessa teman som forskare och är specialist på bland annat Salman Rushdies författarskap. Gurnah tilldelas Nobelpriset för att han i sina romaner ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha[r] genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Det är med andra ord ett pris som delas ut i enlighet med Alfred Nobels testamente, som säger att priset ska gå till den författare som “under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Med årets Nobelpris i litteratur uppmärksammar Nobelkommittén alltså inte bara romanförfattaren Gurnah utan även en postkolonial litterär tradition som har haft stor betydelse sedan slutet på 1900-talet.

Många! Om jag ska nämna ett är det priset till den amerikanska författaren Toni Morrison, vilket delades ut 1993. Hon var en framstående romanförfattare som med en nyskapande litterär stil, komplexa berättarmönster och med storartad ”visionär kraft” lyfte fram ”en väsentlig sida av amerikansk verklighet”, som prismotiveringen lydde. Hon skrev om slaveriets historia i USA och var likt Gurnah aktiv inte bara som författare utan även som litteraturkritiker och professor. Hennes roman Paradise (1997) har rentav titeln gemensam med en av Gurnahs böcker (1994). Toni Morrison var en samhällsengagerad författare som med sin litterära konst lyckades få en värld att på ett djupare plan förstå slaveriets tragedi och ge den redskap att tala om den delen av historien.

Ett oräkneligt antal författare är värdiga Nobelpriset. En av de som länge har varit förhandstippade och som har haft stor betydelse för mig i min forskning är den franska författaren Annie Ernaux. Hon är en intellektuell, politisk författare som med en särpräglad lyskraft har skrivit ärligt och samtidigt sensibelt om det fattiga Frankrike, om arbetarklassens Frankrike, och om sin uppväxt. I Sverige finns en utpräglad arbetarlitteraturtradition som med några få undantag lyser med sin frånvaro i Frankrike. Ernaux har därför spelat stor roll för författargenerationer efter henne, för prosaister som Édouard Louis, vilken under de senaste åren har lyft den franska litteraturen till nya höjder och liksom sina förebilder Morrison och Ernaux har skrivit om ämnen som tidigare varit tabu – utsatthet, förtryck, våld och trauma – på ett sätt som gör att vi inte kan blunda.

­Rent konkret innebär det att betydligt fler kommer att läsa och diskutera Abdulrazak Gurnah än om han inte hade fått priset, och att Gurnahs verk kommer att bli en del av den litterära kanon. På längre sikt innebär priset att de ämnen som behandlas i hans författarskap, postkolonialism och exil, och de perspektiv ur vilka de skildras kommer att få ännu mer framträdande plats i litteraturhistorien.

Pressmeddelande Nobelpriset i litteratur 2021, Svenska Akademien