8 oktober 2019
Kungl. Vetenskapsakademien belönar James Peebles, Princeton University, USA, Michel Mayor, Université de Genève, Schweiz och Didier Queloz, Université de Genève, Schweiz och University of Cambridge, Storbritannien ”för bidrag till vår förståelse av universums utveckling och jordens plats i universum”. Christian Ohm är forskare inom experimentell partikelfysik vid Kungliga Tekniska högskolan och ledamot i Sveriges unga akademi.
Svt Vetenskaps programledare Victoria Dyring, Christian Ohm och ordf. Magnus Jonsson i Svt-studion i samband med fysikprisets tillkännagivande. (Klicka för att zoom:a)
Absolut. James Peebles belönades med halva priset för sina viktiga bidrag till utvecklingen av kosmologins standardmodell, ”Lambda Cold Dark Matter”, där materia som vi känner den, det vill säga i form av atomer, kompletterats med två okända komponenter: mörk materia och mörk energi. Dessa två till synes livsviktiga ingredienser utgör den absoluta merparten av energin och massan i universum – ändå vet vi väldigt lite om dem! Det finns mer än 5 gånger så mycket mörk materia som vanlig materia, men vi känner inte till några partiklar som skulle kunna utgöra den. Min forskning handlar om de allra minsta byggstenarna, elementarpartiklarna, och utförs med ATLAS-experimentet vid CERN-laboratoriet i Schweiz där vi accelererar och kolliderar protoner vid världens högsta energier. De senaste åren har mitt arbete fokuserat på att i dessa kollisioner leta efter nya partiklar som skulle kunna utgöra just denna mörka materia, och på det sättet finns det en tydlig koppling mellan kosmologin, läran om universums utveckling, och partikelfysiken som styr processerna på den allra minsta storleksskalan.
Den andra halvan som handlade om utvecklingen av metoder och upptäckten av planeter kring andra stjärnor än solen har inte en lika tydlig koppling till min forskning – men det är ju en kittlande tanke att vi nu kan hitta världar där liv som vi känner det skulle kunna utvecklas!
Till vänster Eva Olsson som representerar Nobelkommittén för fysik berättar om årets pris efter att det offentliggjorts.
För mig var det oväntat – jag hade läst på lite om olika favorittippade kandidater och även om exoplaneter dykt upp här och där på listor, var just kombinationen exoplaneter och teoretiska upptäckter inom kosmologin överraskande! Personligen tycker jag att det är väldigt kul att se att viktig grundforskning om universum uppmärksammas, och det är alltid spännande att få lära sig mer om vem som gjorde vad i arbeten som ligger till grund för mycket av det vi forskar om idag.
Jag tycker att fysikpriset 1978 som gick till Arno Penzias och Robert Wilson vid Bell Laboratories för 1965 års upptäckt av den kosmiska bakgrundsstrålningen är ett fantastiskt exempel på hur naturen kan överraska oss om vi är uppmärksamma på detaljer och försöker förstå märkliga och oväntade fenomen vi stöter på där vi minst anar det. De gjorde upptäckten av misstag när de försökte förstå orsaken för ett envist brus i sitt mätinstrument som de tyckte störde. Det visade sig vara resterna av den elektromagnetiska strålning som släpptes fri när universum expanderat och kylts ner tillräckligt för att elektronerna skulle kunna bindas till atomkärnorna i universums barndom, ca 380 000 år efter Big Bang. Den här strålningen har visat sig vara otroligt rik på information och gradvis mer och mer detaljerade mätningar av den – tillsammans med enastående teoretiskt arbete av bland andra Peebles – har utgjort grunden för utvecklingen av kosmologin till en precisionsvetenskap.
Det finns otroligt många fina upptäckter som förtjänar att uppmärksammas, men personligen är jag väldigt svag för allt som ger oss en bättre förståelse av vårt universum och ledtrådar om dess historia. Helst av allt skulle jag vilja se ett framtida Nobelpris för förklaringen av vad mörk materia består av, men för det krävs givetvis tålmodigt och nogsamt experimentellt arbete för att först göra upptäckten!
Jag tror att uppmärksammande av forskning om universums utveckling och arbetet med att hitta världar liknande vår egen jord bidrar till att vi allihop får oss en tankeställare om vår roll här, och ett nyttigt perspektiv på vår existens. Det kan kännas både tryggt och skrämmande att vi är så obetydliga i det stora hela. Samtidigt lär vi oss mer och mer om vår värld i en allt snabbare takt, och vi lär oss att tygla nya lärdomar och tekniker både för att utforska mer och för att lösa de stora utmaningar vi står inför här på jorden. Alla kan och bör känna sig stolta över att vi gått ihop för att bygga upp samhällen som tillåter och uppmuntrar forskning och framsteg, och vi borde alla se till att ta hand om och bidra till att bevara det vi har byggt upp.
Mer information
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.
