5 frågor till Mia Liinason om Nobels fredspris 2022

Kunngjørelse: Nobels Fredspris for 2022

Prismotiveringen lyder: fredspristagarna ”representerar det civila samhället i sina hemländer. De har under många år främjat rätten att kritisera makten och skydda medborgarnas grundläggande rättigheter. De har gjort en enastående insats för att dokumentera krigsförbrytelser, kränkningar av mänskliga rättigheter och maktmissbruk. Tillsammans visar de civilsamhällets betydelse för fred och demokrati”.

Ja, i hög grad. Civilsamhällets betydelse för mänskliga rättigheter och demokrati är ett stort forskningsområde som löper tvärs över många samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsfält. Själv har jag tillsammans med två kollegor just i år publicerat en bok om transnationella civilsamhällesrörelsers arbete för kvinnors och hbtq-personers rättigheter i Ryssland, Turkiet och Skandinavien. Något som känns extra viktigt med årets fredspris är att det uppmärksammar människors rätt att minnas och historieskrivningens betydelse för demokrati idag och i framtiden. Årets pris synliggör också civilsamhällesaktörers viktiga arbete då de kämpar för den enskilda människan, för framtidstro och för betydelsen av liv och värdighet i kontexter av meningslöshet och sviktande hopp.

Det är ett utmärkt val. Var och en av dessa aktörer förtjänar ett eget pris. Det kan vara värt att lägga extra tonvikt vid det faktum att priset uppmärksammar människors och organisationers arbete, och inte länder. I vissa kommentarer över fredspriskommitténs val har det uttryckts frustration över att dessa tre länder har klumpats ihop, och över beskrivningen av dessa länder som ”brödranationer” (”fraternity nations”), trots pågående krig och trots Ukrainas försök att frigöra sig från det tidigare Sovjetunionen. Priset påminner förvisso om ländernas nära geografiska och historiska band, men löper ingen risk att tona ned det starka internationella stödet som finns för Ukraina idag. Istället uppmärksammar priset tre aktörer som kämpar mot auktoritära regimer. Priset ger ett viktigt moraliskt stöd till alla de som strider för demokrati och rättigheter trots ett tungt och riskfyllt arbete som kantas av konflikter, svårigheter och tillbakagångar.

I retrospektiv illustrerar fredspriset att vi aldrig kan sluta engagera oss i arbete för icke-våld, fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Nu när den feministiska revolutionen pågår i Iran tänker jag särskilt på fredspriset 2015 som delades ut till Tunisiens nationella dialogkvartett, som arbetade med att införa en stabil demokrati i Tunisien efter den så kallade Jasminrevolutionen 2011. Det skänker hopp om att folkliga protester kan leda till förändring, även om utvecklingen i Tunisien nu på nytt väcker oro. Fredliga och folkliga protester inspirerar ofta till solidaritetsuttryck, som varit fallet på många håll med det feministiska upproret i Iran, och skulle kunna tända en gnista att kämpa för mer livaktig demokrati och stärkta rättigheter för muslimska kvinnor även i våra västliga demokratier.

I en tid när aborträtten är hotad i flera länder skulle jag gärna se ett fredspris till #NiUnaMenos (Inte en kvinna mindre). Rörelsen startade i Argentina 2015 för att protestera mot alla former av genusbaserat våld, för rätten till abort och mot mord på kvinnor och transpersoner. Rörelsen bygger vidare på en lång tradition kvinnorörelser i Latinamerika, och 2018 samlades mer än en miljon protestanter, varav flera bar gröna halsdukar, på Argentinas gator för att stödja legaliseringen av abort. Den gröna vågen som rörelsen då kom att kallas, ledde till en legalisering av abort i Argentina 2020 och har inspirerat aborträttsrörelser i flera andra länder, däribland Polen.

Civilsamhället kan på ett sätt ses som själva sinnebilden för demokrati, där en människa möter en annan människa, i kontrast till en stat som möter en annan stat. Även om årets pris uppmärksammar civilsamhällesaktörer i ett postsovjetiskt sammanhang, ger priset en signal om vikten att stärka demokratins ställning och mänskliga rättigheter även i länder där demokratin lätt tas för given. Medan demokratin idag skruvas tillbaka på många håll i världen, toppar de nordiska länderna demokratiindex och betraktas som en intressant jämförelsepunkt. Samtidigt sker förändringar även här. Vi vet till exempel att många aktuella problem, som klimatförändringar, migration, ekonomi och energi, kräver internationella samarbeten. Det kan skapa en känsla av att våra politiker är svaga som inte kan lösa problemen själva, vilket i sin tur kan väcka politikerförakt. Därför hoppas jag att årets fredspris inspirerar fler att engagera sig mer i civilsamhället, också i våra nordiska länder, för livaktiga demokratier och stärkta rättigheter genom samarbete över landsgränser.