24 april 2019
Många seniora forskare vill fortsätta arbeta efter pensionsåldern och kan i många fall utgöra en stor tillgång. Samtidigt är lärosätenas resurser begränsade och om fler stannar kvar efter pension så minskar lärosätenas möjlighet att anställa yngre forskare. Vad får detta för konsekvenser? Den 24 april belystes frågorna i ett seminarium hos Rifo. Ordförande Maria Tenje balanserade panelsamtalet genom att bidra med de yngre forskarnas perspektiv.
Seminariet inleddes med att Peter Fritzell, ordförande Strömstad akademi, berättade om deras organisation som är en ideell förening som bedriver undervisning och forskning. Den utgör en akademisk hemvist för forskare som vill fortsätta efter pension. Han betonade att många seniora forskare gärna vill fortsätta arbeta och har viktiga erfarenheter och kompetens att bidra med.
Flera lärosäten har beslutat om särskilda riktlinjer för anställning av professorer som vill fortsätta bedriva forskning efter pension, dessa riktlinjer skiljer sig åt mellan lärosätena. På seminariet deltog representanter från KI och KTH som berättade om riktlinjerna på deras respektive lärosäte.
Anders Gustafsson, dekan för forskning på KI berättade att på KI kan seniora professorer få fortsatt anställning ett år i taget efter 67 års ålder, dock max i fem år. Anställningen får omfatta högst 50 procent, men undantag kan ges för större eller mindre omfattning på anställningen. Anders påpekade att KI ser dessa seniorer som en tillgång då de drar in stora externa anslag till KI. Han anser inte att de bidrar till några större undanträngningseffekter, förutom möjligen för ALF-medel.
Leif Kari, vicerektor för utbildning på KTH berättade om hur de hanterar frågan på KTH. Där får seniora forskare inte ha en anställning efter 67 års ålder. De är dock välkomna att stanna kvar som aktiv emerita/emeritus och kan delta i arbetet som bihandledare, mentor, etc. Leif var tydlig med att även KTH ser dessa forskare som en stor tillgång, men att det är viktigt med tydliga spelregler för alla. Det bäddar för en planering för generationsväxling och kunskapsöverföring. KTH ser detta som en bra strategi för att uppmuntra till samverkan mellan seniora och mer juniora forskare och minskar risken för undanträngningseffekter.
Maria Tenje, ordförande i Sveriges unga akademi avslutade med att reflektera över hur man skapar en bra mix av seniora och juniora forskare. Seniora forskare kan självklart bidra med stor kompetens, spela en viktig roll som mentorer för yngre forskare och även på andra sätt bidra till forskningen. Men givet lärosätenas och forskningsrådens begränsade resurser får det konsekvenser om fler professorer stannar kvar efter pension. Lärosätenas möjlighet att anställa yngre forskare minskar och konkurrensen om forskningsmedlen ökar. Maria kommenterade också att det inte bara är fördelar med stora forskningsmiljöer där en framgångsrik äldre professor drar in stora anslag som försörjer stora grupper. Sådana miljöer riskerar att hämma de yngre forskarnas möjlighet att växa, meritera sig och synas vilket på sikt är negativt för alla. Maria tryckte på att en viktig väg framåt är tydliga och transparenta karriärvägar och harmoniserade villkor på olika lärosäten, både för yngre forskare och i senare stadier av karriären.
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.
