Framtidens styrning av universitet och högskolor – Del tre forskningspolitisk seminarieserie

Sverige tillhör de länder som investerar mest i forskning och utveckling (FoU). Hur kommer det sig? Anders inledde seminariet med en tillbakablick och förklarade att historiskt sett har FoU-investeringar ofta varit en del i länders försvarsutveckling. FoU-investeringar har också setts som ett medel för att stärka den ekonomiska tillväxten, något som det finns stöd för i forskningen. Vidare är FoU helt central för att möta samhällsutmaningar som t.ex. klimatförändringarna.

Det finns alltså goda anledningar att satsa offentliga medel på forskning. Men hur ska då universiteten styras för att uppnå bäst resultat? I huvudsak finns det två former av styrning som staten kan använda för att styra universitet och högskolor, förklarade Anders. Direkt styrning, via regleringsbrev och direkt finansiering, samt indirekt styrning, via extern forskningsfinansiering.

Forskning visar att forskarsamhället generellt sett är gaska positiv till styrning på en övergripande nivå, men ganska skeptiska när det gäller prestationsbaserad styrning på individuell nivå.

Vidare konstaterade Anders att styrning fungerar – åtminstone på kort sikt och bland juniora forskare. Styrning fungerar i den mening att den förändrar beteenden. Prestationsbaserad styrning tenderar att ge upphov till manipulerande beteende och har ofta oväntade sidoeffekter. Därför måste man vara försiktig med vad man efterfrågar med styrning. Anders påpekade att det inte behöver betyda att all styrning är av ondo, men att man ska vara medveten om att styrning får effekter – ibland oanade.

Men även indirekt styrning kan få biverkningar. Anders beskrev forskning som visar att forskare som får personliga anslag med längre löptider genererar betydligt fler topp-citerade artiklar och är mer benägna att staka ut nya vägar i sin forskning, jämfört med forskare som fått projekt-orienterade anslag. Vidare har Anders i sin egen forskning sett att doktorander vars arbete utförs inom ramarna för ett projekt definierat av en extern finansiär blir mindre framgångsrika forskare än de som haft möjlighet att själva utforma sitt arbete.

Både direkt och indirekt styrning kan alltså få oväntade effekter. Men Anders påpekade också att en akademi som inte detaljstyrs av staten för den delen inte är ”fri från styrning”: akademins kärnverksamhet är att genom ständig granskning, peer review, styra tillgängliga medel mot projekt, personer och miljöer med tillräcklig kvalitet.

Anders avslutade med att ge några förslag för hur framtidens styrning skulle kunna se ut. Utveckla en direkt styrning som förstärker de akademiska normerna och som fokuserar på att motverka underprestation, och använd den indirekta styrningen för att komplettera de akademiska normerna.

Slutligen föreslog Anders ett nytt samhällskontrakt för forskningen. Forskningen behövs för att förstå vilka vi är, som bas för utbildning och bildning, som bas för teknisk och ekonomisk utveckling. När det görs i Sverige så bidrar det till viss mån till tillväxt här. Men för framtiden bör vi kanske mer betona forskningens roll som bas för bildning och utbildning.

Det övergripande syftet med seminarieserien är kompetensutveckling och kunskapsbyggande, men också att erbjuda en arena för nätverkande. Seminarieserien riktar sig till dig som på olika sätt arbetar med frågor som rör forskning och högre utbildning, som vill lära dig mer om hur systemet för forskning och högre utbildning fungerar och som intresserar dig för forskningspolitik och samhällsfrågor som på olika sätt rör forskningssystemet.

Seminarietillfälle 1: Forskningens roll för en hållbar utveckling

Seminarietillfälle 2: Forskningsinstitutens roll i det svenska forskningssystemet