4 mars 2022
Några av Sveriges unga akademis forskare kommenterar den ryska invasionen av Ukraina utifrån sina respektive fält: Hanne Fjelde, freds- och konfliktforskare vid Uppsala universitet, vice ordf. Mia Liinason, expert på frågor om mänskliga rättigheter och forskare i genusvetenskap vid Lunds universitet, och Aryo Makko, historiker vid Stockholms universitet och SCAS Fellow.
Photo: Max Kukurudziak
Hanne Fjelde Foto: Mikael Wallerstedt
Following the news over the past days have been both terrifying and heartbreaking. The invasion of Ukraine by the Russian armed forces is a belligerent act of war in violation of the UN charter and cannot be justified under international law.
Tragically, there are many signs from how the war is developing right now that it will become a protracted one, and fought in a way that will inflict extreme costs and significant suffering on the civilian population in Ukraine. There are already reports about war crimes being committed. Russian desperation in the wake of Ukrainian resistance and reports of low morale amongst the Russian troops are factors that enhance the risk of massive civilian atrocities, for example through indiscriminate shelling in urban areas.
Many have looked to geo-strategic interests and Russia’s fear of NATO to explain the aggression by the Russian government. Yet, I also want to highlight the role of the regime type. Russia has been in a process of democratic decline the past decade, and is now best labeled as a personalist authoritarian regime. This means two things. First, Putin is a leader with very few constraints on his own power. He has effectively curtailed formal institutional checks and other accountability mechanisms, such as free elections and independent media. He has also surrounded himself with advisors more likely to say yes than voice criticism. Hence, Putin has the leeway to initiate a belligerent war that seems to primarily serve his own narrow self-interest. Second, making policy decisions, personalist dictators are primarily worried about their own survival in power. They also know that popular demands for democracy tend to spread across borders: democracy movements inspire and learn from each other. The democratic development towards a more open society in Ukraine is therefore threatening to Putin’s rule. If Russia had been democratic, it is extremely unlikely that we would have seen this war waged against another democratic country.
The anti-war protests over the past days across more than 58 Russian cities might present a small glimmer of hope. They might hold the seeds to challenge Putin’s regime from within. The costs –both from international sanctions and the war itself – might provide a focal point for more coordinated popular protest. If these protests can capitalize on existing discontent and convince bystanders to join in, they might grow and contribute to defections also amongst the Russian elite that Putin rely on for support. Admittedly, such a popular uprising might be unlikely, Putin’s regime has severely restricted both the freedom of association and the freedom of information which would help mobilization. Regime repression against anti-war protestors is also very harsh and more than 6000 protesters have been detained. But as two international colleagues wrote a few days ago:
the thing about repressive regimes like Putin’s Russia is that they often look stable right up to the point that they are not.
Mia Liinason Foto: Erik Thor/SUA
Den ryska invasionen av Ukraina den 24/2 2022 möttes av chock och bestörtning i det internationella samfundet. Ukrainska medborgare vittnar om den obegripliga grymhet som invasionen uttrycker, och beskriver att detta inte är en konflikt, det är ett extremt våldsamt försök att ta över ett självständigt land.
När kriget bröt ut skedde det plötsligt, men varningssignalerna hade sedan länge registrerats av alla de som kämpar för demokrati och yttrandefrihet, för kvinnors och hbtq-personers rättigheter.
Rysslands försvar av ”traditionella värden”, till exempel genom deras anti-gaypropagandalag från 2013 som förnekar ryska hbtq-personer deras fullvärdiga medborgerliga rättigheter, har utvecklats till en sorts statlig ideologi och beskrivs nu som en grundsten i Putins ambitioner och motstånd mot ”väst” (Teteriuk 2016). Många beskriver att demokratin inte har ett av-och-på-relä, utan snarare en dimmer, och att många små angrepp på mänskliga rättigheter och samhälleliga institutioner successivt urholkar demokratin. Under många år har freds-, demokrati- och rättighetsforskare, historiker, statsvetare, sociologer och genusvetare, påtalat den farliga utvecklingen som har pågått i Ryssland och på andra platser i världen. Också bortom dess gränser har den ryska idén om ”traditionella värden” dykt upp i de mest varierande ideologiska projekt, såsom till exempel nationalistisk islamism, Vatikanens retorik om ”genusideologi”, amerikanska evangelisters ”kulturella krig”, och i den populistiska radikala högern – som under denna veckas tunga dagar snabbt har avlägsnat sina nära band till Putin, kanske allra mest påtagligt Frankrikes Marine Le Pen. Föreställningen om att historiskt grundade kulturella och religiösa värden måste skyddas från inblandning utifrån, och att utländska värden försöker tränga in, låter sig med lätthet förenas med andra slags ideologiska projekt, såsom till exempel att förstärka islamism i republiker med muslimsk majoritet inom den ryska federationen (Edenborg 2021). I Ukraina ser vi nu ett våldsamt uttryck för sådana imperialistiska ambitioner, som aldrig enbart har handlat om ”normer” eller ”värden” utan är en fråga om liv eller död som belyser fundamentala principer för levbarhet och om vems liv som räknas.
I ljuset av krigets våldsamma kontraster fortsätter människor sina vardagsliv mitt i en katastrof. En universitetslärare som idag anlänt till Sverige och Lunds universitet på flykt från kriget, berättade för min kollega att hon samma morgon pratat i telefon med sin dekan, och nu gör sig redo för att ta emot studenternas uppsatser. Många vill hjälpa och vikten av transnationella samarbeten, internationellt stöd och solidaritet kan inte underskattas. Allt fler aktörer ansluter sig till sanktioner, fördömanden och avståndstagande från den grymhet som världen nu bevittnar. Men i händelsernas centrum sätts solidariteten på prov. Kriget återuppväcker trauman över generationer, från kalla kriget innan murens fall. Också mer nutida politiska spänningar präglar den komplexa situation som människor i området upplever, till exempel upproret i Belarus förra året som startade en flyktingström in i grannlandet Ukraina.
Forskare med stor kunskap om demokrati- och rättviserörelser i regionen beskriver hur otryggheten göder en nostalgisk nationell romantik i området som skapar klyftor mellan individer och länder, och leder till mångbottnade konflikter, där den nationella identiteten riskerar att bli en vattendelare. Den tragedi och det trauma vi idag erfar och som vi ännu inte vet utgången av, understryker därför också vikten av att bygga solida band mellan invånare i olika länder – inte bara mellan regeringar och inte bara mot en gemensam fiende. Även om människors lidande skiljer sig åt, krävs det ett reellt samarbete över nationella gränser för att ta oss ur denna situation, där var och ens insats kan innebära en avgörande skillnad.
Den ryska ambitionen att ta över ett självständigt grannland vittnar om den brutalitet genom vilken den ryska imperialismen fortfarande fungerar. Den 8 mars 1917 (23 februari i den gamla ryska kalendern), gick kvinnor i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) ut på gatorna för att protestera mot Första världskriget. Detta är i själva verket en av de historiska händelser som blev startpunkten för vad vi idag uppmärksammar som den Internationella kvinnodagen (Çağatay et al. 2022). Protesterna i Petrograd ledde till Tsarregimens och det ryska imperiets fall, men arvet från den ryska imperialismen lever vidare. Det är inte första gången i vår samtidshistoria som imperialistiska krafter föder krig. Det är med den vetskapen i färskt minne som genus- och sexualitetsforskare är djupt misstänksamma mot alla försök att använda jämställdhet och sexuella rättigheter som verktyg i internationella maktspel, såsom USAs aktioner i Afghanistan 2001, motiverat genom tal med rubriker såsom ”The Taliban’s War Against Women and Children” (Mral 2004) eller den ryska stats-initierade våldsamma attacken på hbtq-personer i Tjetjenien, som började rapporteras i april 2017 och som innehöll tillfångataganden, tortyr och mord.
I paritet med den ryska invasionens grymhet, har kriget i Ukraina samtidigt visat på ett starkt engagemang och vilja att stötta, hjälpa och bidra, både på plats lokalt, för att ge skydd och stöd till de som inte kan lämna landet, och i andra länder för att stödja personer på flykt. I flera länder hålls manifestationer som visar stöd med folket i Ukraina och uttrycker protester mot kriget. I synnerhet bland hbtq-grupper och kvinnorättsorganisationer är insikten stor om att de är en särskilt utsatt grupp. Därför försöker till exempel organisationen Kyiv Pride att skapa säkra vägar för flyktingar ut ur landet, och ge stöd till de som stannar i landet för att kämpa. Modiga feministiska grupper i Ryssland har gått samman över landet och skapat ett anti-krigsnätverk för att protestera mot vad de kallar ”Putins krig mot Ukraina” (Kalk och Surman 2022). Hbtq-rörelser i Polen arbetar för att stödja personer vid gränsövergångarna. I denna mörka tid väcker dessa gemensamma uttryck för solidaritet och motstånd hopp och framtidstro.
Referenser:
Emil Edenborg (2021): Anti-Gender Politics as Discourse Coalitions: Russia’s Domestic and International Promotion of “Traditional Values”, Problems of Post-Communism, DOI: 10.1080/10758216.2021.1987269
Teteriuk, Maria (2016) ”Mellan lagens bokstäver och hbt-rörelsens verklighet, Eurozine 22/9
Aryo Makko Foto: Erik Thor/SUA
Vladimir Putins beslut att anfalla Ukraina den 24 februari har satt punkt för perioden efter kalla kriget och världen befinner sig nu i en ny och farligare epok. Oberoende av förloppet kommer kriget att få långtgående följder för studiet av både de senaste tre decenniernas historia och krig och fred i bred bemärkelse.
Under veckorna före Rysslands brutala invasion av Ukraina tog en nygammal diskussion om arvet efter det kalla kriget ny fart: avgav Väst något löfte om att inte expandera NATO österut till ledarna i Kreml när konflikten med Östblocket började gå mot sitt slut? Svaret är som tyska magasinet DER SPIEGEL konstaterade nyligen lika koncist som det är otillfredsställande: ”det är komplicerat” (Wiegrefe 2022). Västliga ledare som USA:s utrikesminister James Baker, Storbritanniens premiärminister John Major och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, lovade Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov och Putins föregångare Boris Jeltsin åtskilliga gånger och i tydliga ordalag att den västliga militäralliansen inte skulle bevilja östeuropeiska länder medlemskap i NATO. Men något juridiskt bindande dokument upprättades aldrig (Sarotte 2014). När tilltron till de ryska reformerna började avta i framförallt USA vid 1990-talets mitt öppnades alliansens dörr trots protester från Moskva (Wiegrefe 2022). Sovjetunionens tidigare bundsförvanter i Östeuropa såg medlemskapet i NATO (och EU) både som ett naturligt resultat av liberalisering, demokratisering och närmandet mot Väst och som ett effektivt skydd mot det nya Ryssland. 1997 togs beslutet om att anta Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som medlemmar (från och med 1999). Fem år senare anslöt de tre baltiska länderna samt Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien, år 2009 Albanien och Kroatien och på senare år även Montenegro (2017) och Nordmakedonien (2020). Idag ingår därmed nästan hela det förra Östblocket i den västliga militäralliansen och företrädare för den realistiska skolan[1] påpekar att många länge varnat för Västs illusioner om Ryssland och att NATO-expansionen skulle leda till krig (Carpenter 2022, Walt 2022). Den ursprungliga debatten om löftena och deras relevans för konflikten som intensifierats sedan Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007, överskuggas nu av kriget – inte minst eftersom försök till historiska förklaringar till konflikten kan misstas för ett relativiserande av Moskvas krigsskuld idag – men lär återvända med kraft.
Den ryska invasionen lär också få stor påverkan på teoribildningen inom det akademiska fältet Internationella relationer (IR). Kalla krigets fredliga slut och uteblivna storkrig efter det samt det minskade hotet om kärnvapenkonflikter resulterade under 1990- och 2000-talen i optimism och idéer om att stora konflikter mellan konkurrerande politiska system i form av konventionella krig skulle tillhöra det förflutna. Framförallt tre teorier som har fått stor spridning kan komma att anses vara motbevisade, förlegade eller problematiska: teorin om historiens slut (i bemärkelsen att den marknadsekonomiska liberala demokratin skulle accepteras som den bästa samhällsmodellen), teorin om den kapitalistiska freden (Capitalist Peace Theory, CPT) som hävdar att kapitalistisk organisation pacificerar stater in- och utåt, samt teorin om nya och gamla krig. Enligt den sistnämnda har konventionell krigföring mellan staters – och särskilt stormakters – reguljära arméer övergått till mer komplex men mindre våldsam krigföring (Beauchamp 2015).
Slutligen kan kriget i Ukraina också bli slutpunkten för en långvarig tradition i både svensk och europeisk politik – neutraliteten. I Finland är för första gången någonsin en majoritet av befolkningen för ett NATO-medlemskap. Den svenska regeringen beslutade att liksom övriga nordiska länder stötta Ukraina med vapenleveranser varpå fyra ryska stridsplan kränkte svenskt luftrum i onsdags. I Österrike förordar enligt en färsk undersökning 78 % av befolkningen fortsatt neutralitet men det ryska utrikesministeriet har kritiserat Wiens uttalanden om kriget på ett tidigare ”otänkbart” sätt (Purger 2022). Samma dag som Ryssland anföll Ukraina meddelade schweiziska regeringen att man skulle hålla fast vid sin traditionella neutralitetspolitik och inte frysa ryska tillgångar. Regeringen i Bern blev anklagad för att ”skona Putin och sätta munkorg på pressen” eftersom journalister som publicerar uppgifter om ryska oligarkers eller diktatorers konton hotas av fängelse i alprepubliken (Altwegg 2022). I måndags svängde Schweiz och anslöt sig till EU:s sanktioner. Sedan dess pågår en intensiv debatt i landet om huruvida man har övergett 200 år av neutralitet för gott eller ej (Fontana 2022). De neutrala länderna har inte minst under kalla kriget ofta kritiserats som opportunistiska och omoraliska men också spelat en konstruktiv roll som medlare och brobyggare – frågan är om världen blir en säkrare plats när neutraliteten nu mycket väl kan gå mot sitt slut i den europeiska kontexten.
[1] Den realistiska skolan hävdar att stater är de viktigaste aktörerna i internationella relationer och att deras främsta strävan är att värna sina egna intressen.
Referenser
Zack Beauchamp, “Steven Pinker explains how capitalism is killing war”, Vox, 4 juni 2015
Mary Elise Sarotte, “A Broken Promise? What the West Really Told Moscow About NATO Expansion”, Foreign Affairs, Vol. 93(5), September/October 2014
Stephen M. Walt, “Liberal Illusions Caused the Ukraine Crisis”, Foreign Policy, 19 januari 2022
Klaus Wiegrefe, “NATO’s Eastward Expansion. Is Vladimir Putin Right?”, DER SPIEGEL, 15 februari 2022
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.
