Johan Rockberg, Mia Liinason, Rikard Landberg och Ronnie Berntsson. Foto: Rasmus Bengtsson, Erik Thor/SUA, Johan Wingborg/SUA

Johan Rockberg, Mia Liinason, Rikard Landberg och Ronnie Berntsson. Foto: Rasmus Bengtsson, Erik Thor/SUA, Johan Wingborg/SUA

Debatt: OHållbart system för overhead


Den största delen av forskningen vid svenska lärosäten finansieras med externa forskningsanslag från skattefinansierade forskningsråd och från privata stiftelser. För unga forskare är dessa externa medel särskilt viktiga, eftersom de gör det möjligt att få pröva egna idéer och utvecklas till en självständig forskare. Sådana anslag finansierar inte bara den direkta forskningen, utan delar av anslaget används även till att täcka gemensamma kostnader för lokaler, ekonomer, personalhandläggare med mera, vilket vanligtvis kallas för overhead[1] eller OH.

Nivån på OH, vem som ska betala vad, och vilken typ av stödverksamhet den ska finansiera, har genom åren varit en återkommande diskussion bland forskningsfinansiärer och lärosäten,[2],[3] vilket har lett fram till den så kallade SUHF-modellen för overhead. Denna modell möjliggör för forskaren att söka medel inte bara för själva forskningsprojektet utan även för de extra OH-kostnader som tillkommer. Flera forskningsfinansiärer accepterar emellertid inte denna modell fullt ut, bland annat med motiveringen att stiftelsens stadgar ej tillåter det, eller för att de vill fokusera på finansiering av kostnader med en tydlig anknytning till det konkreta forskningsprojektet.[3] Därför är det inte ovanligt att forskare behöver ha medfinansiering för att kunna betala OH-kostnaderna. Sådana medel är ofta svåra att få tag på, då finansiären måste godkänna att de endast går till att täcka administrativa kostnader. I värsta fall innebär det att forskare inte kan söka vissa anslag eftersom OH-täckning saknas, något som särskilt drabbar forskare tidigt i karriären med begränsad mängd fria fakultetsmedel eller övriga anslag.

För att få en överblick över OH-situationen har vi gjort en kartläggning bland Sveriges unga akademis ledamöter. Den visar på stora variationer i OH-nivåerna mellan lärosäten, institutioner och ämnesområden, från ca 20 till ca 60 procent. Det är dock svårt att jämföra procentnivån rakt av, då sättet på vilket OH betalas varierar mellan institutioner.[4]

Vi ser också stora skillnader i vilket stöd den enskilde forskaren får för dessa pengar. Detta har en direkt inverkan på möjligheterna att finansiera och bedriva forskningsverksamhet. Nivån på OH avgör både vilka nödvändiga kostnader forskaren själv måste budgetera för och hur mycket pengar som måste skjutas till i medfinansiering för att täcka extrakostnader för annat än det faktiska projektet.

I praktiken innebär det att för ett projektbidrag från Vetenskapsrådet kan det skilja upp till 1 MSEK i medel som blir tillgängliga för den faktiska forskningen i projektet, enbart beroende på vid vilket lärosäte och vilken institution forskaren är verksam. För ett ERC-anslag kan det skilja upp till 5 MSEK. Dessutom har många forskningsfinansiärer, inklusive ERC, en maxnivå för OH-påslag som ligger långt under den faktiska nivån på många institutioner i landet. Kontentan blir att vid de universitet där medfinansiering för att täcka överskjutande OH inte täcks av universitetet försämras forskares möjligheter att söka externa medel.

Vår kartläggning visar också att OH-systemet är icke-transparent, komplext och svåröverskådligt. Vad får gemene forskare egentligen för pengarna? Trots att SUHF-systemet föreskriver enkla och transparenta redovisningsprinciper skiljer sig de ekonomiska ramverken drastiskt åt, inte bara mellan lärosäten, utan också mellan fakulteter och institutioner på samma lärosäte. Till exempel kan hyra och IT-stöd ingå i OH-kostnaden på en institution men de betalas separat på en annan. Vår undersökning visar också att det inte nödvändigtvis är den som betalar högst OH som får mest stöd, vilket gör att systemet kan upplevas som dyrt och orättvist.

Grundprincipen för overhead är god: alla som drar in externa medel ska hjälpas åt att betala för gemensamma kostnader. Men OH-systemets komplexitet och brist på transparens gör att utfallet är svårt att förstå och ibland förefaller direkt orättvist. Särskilt problematisk är situationen för forskare i början av karriären, som ofta saknar möjlighet att få nödvändig medfinansiering för forskningsanslag, och som inte heller har möjlighet att påverka nivån på lärosätets OH-uttag eller vad pengarna används till.

Sveriges unga akademi föreslår att frågan om medfinansiering av OH som överstiger gränsen för vad finansiären tillåter, åtminstone av större anslag som ERC och motsvarande, lyfts till central nivå på alla lärosäten. Det är angeläget att inte lägga krokben för framtidens forskningsledare, utan sänka trösklarna för unga forskare att söka de anslag som anses vara de allra mest önskvärda - både för den enskilde forskaren och för lärosätet där denne verkar.

Vi ser det också som angeläget att lärosätena och de stora forskningsfinansiärerna återigen genomlyser frågorna om OH-nivåer och medfinansiering, med mål att minska skillnaderna mellan lärosäten, öka effektiviteten och transparensen i verksamheten, och ge ökad handlingsfrihet för den enskilde forskaren. Vi tror att det är viktigt att skillnaderna minskas genom att sänka OH-uttaget där det är högt, snarare än att höja det där det är lågt.

För att bibehålla och vidareutveckla forskning i världsklass behöver Sverige ett OH-system som inte hindrar, utan uppmuntrar, forskare att söka forskningsanslag, och som i största möjliga utsträckning kanaliserar dessa anslag till den faktiska forskningsverksamhet som de är avsedda att stödja.

För Sveriges unga akademi,

Mia Liinason, vice ordförande
Ronnie Berntsson, forskningspolitisk talesperson
Johan Rockberg, forskningspolitisk talesperson
Rikard Landberg, ledamot

[1] Andra termer som förekommer är ”indirekta kostnader”, ”omkostnadspålägg”, ”OH-påslag” m.m.

[2] Se t.ex. SUHF (2012) SUHF-modellen - redovisningsmodell för indirekta kostnader vid universitet och högskolor

[3] Göran Blomqvist (2014) Indirekta kostnader och lokalkostnader i externfinansierade forskningsprojekt

[4] OH betalas i form av ett procentuellt påslag som görs på vissa fastställda kostnader. Det varierar mellan institutioner och lärosäten vilka dessa kostnader är. Vanligast är att påslaget görs på enbart lönekostnader eller på både lönekostnader och driftkostnader.

Sveriges unga akademi
Lilla Frescativägen 4A
SE 114 18 Stockholm

+ 46 (0)8 673 95 00
info@sverigesungaakademi.se

Facebook länk
Twitter länk