Debatt: Dags att göra upp med forskningspolitiska myter från Almedalen

Staten finansierar akademisk forskning på två sätt: med basanslag som går till lärosätet och fördelas internt av rektor, och med projektbidrag som forskare erhåller i konkurrens från bland annat Vetenskapsrådet. Balansen mellan dem diskuteras ständigt och den statliga utredningen om styr och resurstilldelning ( Strut) föreslog nyligen att basanslagen bör öka på bekostnad av projektbidragen. Det har bland annat sagts att om forskare får medel direkt via sitt lärosäte skulle de lägga mindre tid på att skriva ansökningar och därmed få mer forskningstid. Tyvärr håller inte den logiken. Strut:ens förslag till omfördelning på 2,4 miljarder/år från Vetenskapsrådet till lärosätena räcker nämligen bara till ca 100 000 kr/år om pengarna fördelas jämnt mellan dagens forskare (ca 21 000 professorer/lektorer/bitr. lektorer enligt SCB). Det motsvarar ca 15 % av kostnaden för en doktorand under ett år och skulle knappast minska forskarnas behov av att skriva forskningsansökningar. Sverige har bland den högsta andelen forskare per invånare inom OECD vilket redan gör det svårt att erbjuda konkurrenskraftiga villkor för alla forskare. Resurserna bör inte smetas ut ännu mer utan fokuseras till de bästa forskarna och projektidéerna, vilket är just vad de fria projektbidragen från Vetenskapsrådet gör.

Ett annat argument för ökade basanslag är att det ger bättre anställningsvillkor, speciellt för forskare som är tidigt i karriären. Det är dock långtifrån självklart och ett lika troligt scenario är en expansion där fler forskare anställs med fortsatt dåliga villkor. Den förra regeringen ökade basanslagen och gjorde en ansats till karriärsystem för yngre forskare genom att införa biträdande lektorat i Högskoleförordningen men tyvärr har anställningsformen inte slagit igenom brett på lärosätena. Vi tror – efter att ha träffat många universitetsledningar – att det beror på avsaknaden av tydliga riktlinjer för rekrytering och eventuell befordran till lektor. Problemet verkar inte vara avsaknad av resurser utan att lärosätena inte klarar att prioritera vilka de vil behålla i systemet. För att få bättre villkor för forskare behövs ett fungerande karriärsystem där tjänster utlyses i öppen konkurrens och de sökande bedöms enligt högt ställda transparenta kriterier vid rekrytering och befordran. Då säkerställs att endast de bästa forskarna anställs och befordras, vilket krävs för att de som passerar nålsögat ska få goda anställningsvillkor och möjlighet att bedriva forskning av hög kvalitet.

Det är självklart och nödvändigt att all högre utbildning ska ha en fast vetenskaplig förankring. I debatten används denna självklarhet ofta som argument för att alla lärosäten som bedriver utbildning också ska forska inom samma områden. En disputerad lärare måste dock klara av att undervisa även om forskning som inte kommer från det egna lärosätet, annars är det inte mycket vi kan lära ut till våra studenter. Det är varken praktiskt eller ekonomiskt möjligt att bedriva framstående forskning inom alla ämnen på varje lärosäte. Det behövs istället mer realistiska sätt att säkerställa att kursinnehåll baseras på vetenskap exempelvis genom att ge alla universitetslärare tid att ta del av aktuell forskning.

Visst finns utrymme för förbättringar i högskolesystemet men gå inte på myten om att en omfördelning av statens forskningsfinansiering är lösningen på alla problem!

För Sveriges unga akademi,

Magnus Jonsson och Sanna Koskiniemi ordf. och vice ordf.
Sebastian Westenhoff och Mia Phillipsson forskningspolitiska talespersoner

Mer information

Akademins remissvar till Strut-utredningen