Debatt: Migrations­reglerna slår mot forskning

Läs debatten i Svenska Dagbladet

I slutet av oktober beslutade riksdagen att inte införa undantag för doktorander och forskare i utlännings­lagen, vilket har utlöst stor frustration i forskar­världen. Förslaget om undantag har att göra med de regler för uppehålls­tillstånd som trädde i kraft den 20 juli, och som ändrar spelplanen i vad som redan är en prövande fas i forskar­karriären. Tidigare kunde doktorander få permanent uppehålls­tillstånd efter fyra års forskar­utbildning i Sverige. I och med den nya lagen krävs nu att man kan visa att man har försörjning under minst 18 månader efter avslutad forskar­utbildning för att få permanent uppehålls­tillstånd. Det låter kanske rimligt? Men så ser inte verkligheten ut.

Första karriärsteget efter forskar­utbildningen är ofta en serie kortare tjänster eller stipendium som ger möjlighet till att bredda sin kompetens, avsluta forsknings­projekt, och utveckla sin själv­ständighet. Forsknings­anslag och lektorat kan inte sökas förrän doktors­examen är klar och de rigorösa utvärderingar av ansökningar som tillämpas inom akademin och av forsknings­finansiärer gör att ansöknings­processen vanligen tar 6–12 månader. Trots att viss förbättring sker på den akademiska arbets­marknaden, leder de nya reglerna för uppehålls­tillstånd till ett moment 22 för många unga forskare. Disputerade forskare, som normalt sett kan se fram emot en stark ställning på arbets­marknaden, riskerar i stället försvinna utomlands, eftersom de nya reglerna gör det betydligt svårare att etablera sig i Sverige efter disputation.

Företag står för cirka 75 procent av investeringarna i forskning och utveckling i Sverige. Nydisputerade forskare utgör kvalificerad kompetens för det forskande närings­livet. Inte minst inom det för konkurrens­kraften så viktiga teknik­området, med forsknings­baserade företag inom områden som batteri­teknik, läkemedel, telekom och material­industri. Även här är kortare projekt- och prov­anställningar vanliga tidigt i karriären. De nya reglerna innebär ett avsevärt problem för företagens kompetens­försörjning i ett läge där det redan är svårt att fylla den hög­kvalificerade kompetens man behöver. Svenska företag riskerar att gå miste om kompetent och välbehövlig arbets­kraft, vilket sannolikt bidrar till att en ökande andel av nyinvesteringar i forskning och utveckling kommer att ske i andra länder.

Forskning är en internationell verksamhet och rekrytering sker i internationell konkurrens. År 2020 var 40 procent av alla doktorand­nybörjare i Sverige från andra länder. De allra flesta av dessa, 58 procent, kom från länder utanför EU. Efter examen lämnar många av de internationella forskarna Sverige. Det är i sig inte anmärkningsvärt då arbets­marknaden för forskare är global. Men om Sverige skall stärka sin position som en konkurrenskraftig forsknings- och innovations­nation behöver vi få fler utom­europeiska forskare att etablera sig här, inte färre. Det finns en ökad efterfrågan på forskar­utbildade på arbets­marknaden i Sverige. Att i det läget inte ta tillvara på den spets­kompetens som utbildats här, utan i stället gå tillbaka till en ordning som försämrar möjligheterna för utom­europeiska forskare att stanna, är ett slöseri med resurser.

Efter att de nya reglerna införts måste utom­europeiska kolleger nu ideligen söka nya uppehålls­tillstånd för varje kortare anställning. Det drabbar deras karriär­chanser hårt, långa bearbetnings­tider för förnyade tillstånd innebär att de periodvis är förhindrade att resa och delta i internationella fält- och arkivstudier, vetenskapliga konferenser, och besök på koncern­kontor i andra länder. Ett A- och ett B-lag skapas bland unga forskare i Sverige, där medborgar­skapet avgör karriär­möjligheterna.

De nya reglerna innebär tre allvarliga hot mot Sveriges ambition om att vara en forsknings­nation i världs­klass:

Regeringen har hittills reagerat på kritiken mot den nya utlännings­lagen med att skjuta över ansvaret på universiteten att ändra sina anställnings­principer. Med detta bortser man tyvärr från hur den akademiska arbets­marknaden fungerar. Den nya regleringen är dåligt anpassad för utvecklingen och behoven inom akademin och i den kunskaps- och innovations­drivna industrin.

Vi uppmanar därför de politiska besluts­fattarna i Sverige att genast besluta om en återgång till tidigare bestämmelser och återinföra permanenta uppehålls­tillstånd efter fyra års forskar­utbildning.

Sebastian Westenhoff
ordförande Sveriges unga akademi
Ylva Söderfeldt
ledamot Sveriges unga akademi
Dan Larhammar
preses Kungl. Vetenskaps­akademien
Magnus Berggren
2:e vice preses och ordförande kommittén för forsknings­politiska frågor, Kungl. Vetenskaps­akademien samt ledamot Kungl. Ingenjörs­vetenskaps­akademien