Photo: Max Kukurudziak

Foto: Max Kukurudziak

Ytterligare forskarperspektiv på Rysslands invasion av Ukraina


Tre ytterligare forskare kommenterar Rysslands invasion av Ukraina. Historiker Lisa Hellman beskriver hur nutid och dåtid plötsligt knyts ihop i ett pågående samarbete med en ukrainsk kollega. Konstvetaren Katarina Wadstein MacLeod skriver i essän Material things in times of war hur kultur påverkas och utnyttjas.


Lisa Hellman, forskare i historia vid Lunds universitet och vid Swedish Collegium for Advanced Studies

Foto: Anders Ståhlberg/Stockholms universitet

Lisa Hellman Foto: Anders Ståhlberg/Stockholms universitet

Jag har ett ukrainskt alter ego. Precis som hon tror jag att berättelsen om enskilda människor, och hur de tvingats hemifrån, belyser världshistoriska skeenden lika mycket som staters fördrag. För några månader sedan bjöd hon mig till Kiev för att diskutera ukrainare som tvingats till Sverige för 300 år sedan. Nu är det plötsligt hon som befinner sig mitt i ett ryskt krig, och hon som ska lämna sitt hem.

Vi studerar båda det Stora Nordiska Kriget (1700–1721), mellan Sverige, Ryssland, Danmark, Sachsen-Polen, Osmanska Riket, och Holstein-Gottorp; hon följer ukrainska kosackers fångenskap i Sverige, jag svenskars fångenskap efter slaget vid Poltava.

’Poltava’ ringer troligen en klocka: det var här Karl XIIs armé så grundligt besegrades av den ryska armén år 1709. Staden ligger i östra Ukraina, inte så långt från landets näst största stad Charkiv. Under hela kriget togs tiotusentals människor – från alla sidor – till fånga, och långt fler tvingades på flykt. Såväl fångar som flyktingar blev beroende av sin anpassningsförmåga, den främmande staten, och lokalbefolkningen. Hur de skulle behandlas, och var de skulle beredas plats, var långtifrån självklart. Ibland är det svårt att visa samtidskopplingen för forskning om äldre tid. Just nu är det mycket lätt.

Min kollegas forskning belyser den ryska imperialismen inifrån. Under samma tid som Sverige utvidgar sitt imperium runt Östersjön expanderar det ryska riket, och det går snabbt. I ett historiskt perspektiv var det som kallas moskovitiska Ryssland, riket kring Moskva, relativt litet. Expansionen tog fart under det sena 1500-talet, och redan 1649 når de Stilla Havet. Expansionen söderut gick däremot betydligt långsammare, och är långtifrån etablerad under det Stora Nordiska Kriget.

Det svällande ryska imperiet under 1600- och 1700-talen blev heller inte någon centralt kontrollerad stat. Imperiet var – just som Ryssland idag – dessutom religiöst, språkligt och etniskt blandat. Moskvas militära kontroll, eller rätt att ta upp skatt, ifrågasattes i imperiets utkanter ända in på 1800-talet.

Ukraina utgör ett ganska typiskt exempel på den här komplexiteten. Under mitten av 1600-talet och början av 1700-talet var en del av dagens Ukraina en del av ’Hetmanatet’, ett rike format av kosacker (ett paraplybegrepp för flera olika, i hög grad militära och kristet ortodoxa grupper). Till vilken grad det var ett självständigt rike, och till vilken grad det var en del av imperiet, uppfattades väldigt olika från ryssarnas och kosackernas synvinkel.

Därför blev Ukrainas autonomi, eller brist på den, en återkommande stridsfråga – så laddad att en av de ukrainska kosackernas ledare, Ivan Mazepa, under det Stora Nordiska Kriget slöt ett fördrag med Karl XII, mot ett erkännande av det ukrainska riket. Timingen kunde ha varit bättre: det var bara ett par månader innan slaget vid Poltava. När den svenske kungen flydde till Konstantinopel gjorde han det tillsammans med ukrainska kosacker. Karl XII och Poltava är kända delar av den svenska historieskrivningen. Men slaget, och den svensk-ukrainska kontakten, har också använts flitigt politiskt: i Sovjetryssland som i Ryssland blir den exempel på en triumf ett tänkt ’väst’ och en början på en storhetstid; i Ukraina framställs kontakten som ett exempel på motstånd mot Ryssland, och som del av en frihetskamp.

Det är talande för hur historia används och missbrukas om vartannat för att motivera och förklara politiska beslut. Putins retorik om ’de-nazifiering’ av Ukraina är som hämtad ur historieskrivningen om ’det Stora Fosterländska Kriget’ (velikaja otetjestvennaja vojna) som det andra världskriget kallas i Ryssland. Det ska i sin tur föra tankarna till ’Fosterländska kriget’, (otetjestvennaja vojna), alltså Napoleons invasion av Ryssland. De här långa linjerna är medvetna, och mättade med symbolik. När historia används handlar det inte sällan om att skapa känslor: av överlägsenhet, av rättfärdighet, och av skräck.

Skräck gör idag att min kollega drar sig för att lämna sitt hem, och skräck får henne att vilja fly. Båda är begripligt: hennes forskning handlar inte bara om hur ukrainska och ryska grupper behandlades i Sverige, utan också hur de behandlades av det ryska imperiet. I båda fall handlar det i slutändan om individer, enskilda människor, som försöker anpassa sig, och hitta ett sätt att leva när världen plötsligt rämnar. Den processen kan historien belysa.

”Man vänjer sig vid allt”, säger hon, som sov igenom den senaste bombattacken. När vi sist pratade stod hon i kön till sin bank i Kiev, medan aska från en attack singlade ner på hennes hår.

För den som vill läsa mer

om hur Stora Nordiska Kriget används i ukrainsk politik Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

… om Ukraina i det ryska kriget: Dariusz Kolodziejczyk, "Captive Colonizers: The Role of Prisoners of War from Poland Lithuania and the Crimean Khanate in the Russian Subjugation of Eastern Siberia", Journal of World History Vol. 33, no. 1 (March 2022)

… om flyktingar undan kriget i ny forsknign: Sari Nauman, 2021, "Flyktingmottagandet i Uppsala domkapitel 1710–1719", i Upplands fornminnesförenings årsbok, s. 49-65.

… om gränsdragningars symboliska betydelse för Ukraina och Ryssland: Steven Seegel, Mapping Europe's Borderlands: Russian Cartography in the Age of Empire, University of Chicago Press: 2012.

….om den äldre ryska imperialismen: Michael Khodarkovsky Russia's steppe frontier: the making of a colonial empire, 1500–1800, Indiana University Press: 2002.

… om kosackernas historiska position i Ryssland: Christoph Witzenrath, Cossacks and the Russian Empire, 1598–1725: Manipulation, Rebellion and Expansion into Siberia, Routledge: 2007.

Katarina Wadstein MacLeod, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola

Katarina Wadstein MacLeod Foto: Erik Thor/SUA

Katarina Wadstein MacLeod Foto: Erik Thor/SUA

Material things in times of war

Our social media feeds and news channels are currently filled with stories of lost lives and livelihoods, but the humans involved still take time to say goodbye to their possessions and save what can be saved.

The concert pianist plays a last tune on the grand piano in her bombed-out Kyiv apartment; the writer fleeing for his life longs for the space he created around himself, the desk, the plants, the spot for the computer and his pen; museum curators have rescued as many objects as possible for future generations.

In times of peace citizens appreciate and enjoy the built environments of towns, with museums, theatres, concert halls, and other cultural centres. However, in times of war culture transforms into political capital. During the Cold War cultural diplomacy was a way to break through the iron curtain. Exhibitions were shared between the East and West. Some were organized by individuals and interest groups such as artists associations, others were initiated and funded by embassies and foreign ministries. Some were showing the work of individual artists, others were borderline propaganda. Culture was seen by both the CIA and the KBG as a tool of communication and influence.

Culture is a prime target in times of war and terror. When the Taliban destroyed the Bamiyan Buddha statues in early 2001 in Afghanistan in 2001 it was a cold-blooded assault on the history of the Middle East and its role as a cultural melting pot. Daesh’s (also known as ISIS/ISIL, radical Sunni Muslim organization) war in the name of an Islamic state was in part fought through images spread globally of brutal beheadings, and the blowing up of heritage. The destruction of heritage such as the Semitic Baal Shamin temple in the ancient city of Palmyra, now in Syria, was in part an attempt to erase the history of the middle east as a cross road of Mesopotamian, Levantine, Semitic, Greco- Roman, Persian, and Islamic heritage. Looting and destruction of cultural heritage sites during war also heavily impedes the reconfiguration of a functioning society once it is over.

There is of course no comparing the value of a person and her possessions. But, preserving cultural heritage goes hand in hand with peace processes. Despots usually know the power of art all too well; Hitler, Stalin, Mussolini, Osama bin Laden. Putin knows that reconstructing pulverized cities means more than the brick and mortar it takes to rebuild its houses. He knows the difficulty the UNESCO listed world heritage city of Lviv will face in trying to rebuild its medieval and baroque quarters. Behind the threats to pulverize Lviv lies a threat to obliterate, again, the history of a society that is a melting pot of culture, the opposite of the highly controlled monocultures favoured by despots from Belarus to Beijing. No matter how well the pastel facades and golden domes of Ukraine are reconstructed, the wounds will not heal. Putin knows the importance of visual culture and the power of the pen, repressing the people of Russia by forbidding words. Artists have alerted the world to this long ago, if only the warnings of brave individuals such as the Pussy Riot-members had been heard.

The Ukrainian people’s culture is not dependent on their cities, the Jewish diaspora knows this all too well, but material culture provides the cartilage which helps to maintain its strength. It is needed for the people who survive. The soft power of art won’t help now but later. History has over and again proven the importance of defending culture.

For more about Cold war and cultural diplomacy

Stonor Saunders, Frances (2013): The Cultural Cold War. The CIA and the World of Arts and Letters. New York, NY: The New Press.

Gienow-Hecht, Jessica C. E. & Donfried, Mark C. (2010): Searching for a Cultural Diplomacy. New York and Oxford: Berghahn.

Blakesley, Rosalind P. & Reid, Susan E., Russian Art and the West. A Century of Dialogue in Painting, Architecture, and the Decorative Arts (2007): DeKalb, Ill: Northern Illinois University Press.

Scott-Smith, Giles, Mikkonen, Simo & Parkkinen, Jari (eds.), (2018): Entangled East and West. Cultural Diplomacy and Artistic Interaction During the Cold War. Berlin, De Gruyter.

For more about cultural heritage and conflict

Stig Sørensen, Marie Louise & Viejo-Rose, Dacia (red.), (2015): War and cultural heritage: biographies of place. New York, NY: Cambridge University Press.

Lagrange, Evelyne, Oeter, Stefan. & Uerpmann-Wittzack, Robert. (red.), (2018): Cultural Heritage and International Law Objects, Means and Ends of International Protection. Cham, Switzerland: Springer International Publishing.

Brosché, Johan; Legnér, Mattias; Kreutz, Joakim & Ijla, Akram (2017): “Heritage under attack: motives for targeting cultural property during armed conflict, International Journal of Heritage Studies, 23:3, 248-260, DOI: 10.1080/13527258.2016.1261918. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sveriges unga akademi
Lilla Frescativägen 4A
SE 114 18 Stockholm