4 september 2025
Forskares och journalisters yrkesroller liknar varandra på många sätt. Båda strävar efter att vara källkritiska och förmedla korrekt information. Samtidigt delas utmaningen att verka i ett polariserat informationslandskap, kantat av falska nyheter och kunskapsresistens. Temat för höstens första vetenskapliga salong var utmaningar och möjligheter för faktabaserad kunskapsförmedling.
Hur kan forskare och journalister främja fakta och förståelse? Inledningstalare vid höstens första vetenskapliga salong var vetenskapsjournalisten Marie-Louise Kristola, medieforskaren Jesper Strömbäck och Ali Mirazimi, forskare vid Karolinska Institutet. Foto: Sveriges unga akademi
Det var stort intresse när akademin bjöd in de två yrkesgrupperna och andra intressenter till samtal i Gamla Stan. Salongen inleddes med tre korta anföranden av Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs universitet, Ali Mirazimi, professor i klinisk virologi vid Karolinska Institutet samt Marie-Louise Kristola, vetenskapsjournalist på Sveriges Radio.
Jesper Strömbäck har, inom ramen för ett stort forskningsprojekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, undersökt förekomsten av desinformation i traditionella och sociala medier samt hur vår mediekonsumtion, selektiva uppmärksamhet och förtroende för medier odlar kunskapsresistensen.
Svenskarnas förtroende för traditionella medier är fortfarande högt, förklarade Strömbäck. Samtidigt har medieförtroendet inom vissa grupper blivit alltmer politiserat. Det är dock inte människan som har förändrats – utan medielandskapet. Sociala medier skapar kluster där mediekonsumtionen kopplas till identitet: ”Jag röstar på X, alltså läser jag Y.” Vi söker oss till källor som bekräftar våra egna uppfattningar. När åsikten blir en del av vår identitet blir det också svårare att skilja på vad som är kritik av ett argument och ett angrepp på den egna personen. Det är också en gammal politisk strategi att medvetet så tvivel, att politisera och misstänkliggöra journalistik.
Vetenskapsjournalisten Marie-Louise Kristola har bevakat miljö- och klimatfrågor sedan 1990-talet och var bland annat med och startade radioprogrammet Klotet. Redan då stötte hon på grupper som spred desinformation.
– Jag lärde mig att fakta inte biter – de är inte intresserade. Konspirationsteoretiker och klimatförnekare sprider fortfarande samma ”studier” och argument som för tjugo år sedan, säger hon.
Att väga upp detta är dock lättare sagt än gjort. I dag beskrivs klimatet som ”vår tids ödesfråga”, men många redaktioner drar ändå ner på bevakningen, påpekar Kristola. Tunga klimatrapporter faller mellan stolarna – ingen hinner läsa dem. Det är för komplext och tidskrävande.
Även virologiprofessorn Ali Mirazimi har erfarenhet av att hantera desinformation – särskilt under pandemin. När Covid-19 bröt ut kastades han snabbt in i mediebruset och blev en av de experter som förväntades kommentera läget i tv, radio och tidningar. Någon medieträning hann han aldrig få.
Kommunikationen var avgörande, samtidigt utmanande, berättar Ali Mirazimi.
– Trycket att förmedla positiva budskap var stort. Det gick inte att säga att vaccinet skyddar mot sjukdomen, men det stoppar inte pandemin. Den typen av nyanser försvann.
Han menar samtidigt att svenska journalister skötte sig väldigt bra, till skillnad från i många andra länder där rapporteringen snabbt blev politisk.
På vilka sätt bör då forskare och journalister justera sina arbetssätt för att kunna samverka mer effektivt i kampen mot desinformation?
Jesper Strömbäck uttrycker en ganska pessimistisk syn och menar att desinformation idag landar i ”bördig jord”.
– Nyhetsjournalister fokuserar för lite på hur verkligheten ser ut och för mycket på påståenden om hur verkligheten ser ut. Man bevakar makthavares argument istället för att kontrollera om det som sägs är korrekt. Det bidrar till spridningen av missvisande information, säger han.
Ibland måste man välja mellan sanning och förtroende, menar Strömbäck. Medierna blir ibland aktiva producenter som är med och formar hur verkligheten uppfattas. Detta skapar spänningar mellan det journalistiska idealet om sanningsenlig rapportering och de krav medier har för att nå publiken och vara konkurrenskraftiga.
Marie Louise Kristola önskar att forskare och journalister kunde samverka i större utsträckning för att utgöra ett motmedel mot desinformation. Journalister måste jobba snabbt och känner sig ofta utmanade av svårgenomträngliga rapporter. Här behöver man forskarnas stöd, menar hon.
Som ett gott exempel nämner hon den spanska organisationen Maldita där journalister, forskare och teknikutvecklare jobbar tillsammans för att stoppa falska nyheter och desinformation. De faktagranskar påståenden, utbildar om källkritik och arbetar för öppenhet i samhället.
Kvällens gäster hade också många konstruktiva förslag på hur forskare och journalister kan bli bättre på att utgöra en motvikt till desinformation. Här är ett axplock:
Salongen modererades av akademins ordförande Gabriele Messori och Helena Bornholm, ansvarig för utåtriktad verksamhet.
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.
