5 frågor till Sofia Lodén om årets Nobelpris i litteratur

Annie Ernaux är en mycket studerad författare på universitet runt om i världen, men min forskning handlar främst om medeltida litteratur och har ingen direkt koppling till hennes författarskap. Däremot undervisar jag i modern litteratur, och hennes texter har ofta funnits med i mina kurser.

Jag tycker att det är ett mycket bra val! Annie Ernaux är den första kvinnliga franska litteraturpristagaren, vilket är stort i sig. Det finns så många bra kvinnliga franskspråkiga författare och Ernaux är en av de bästa. Hennes bok Les années (Åren) har beskrivits som den första kollektiva självbiografin. I sitt författarskap utforskar hon klassfrågor, kopplar sitt liv till fransk och global historia och sätter den kvinnliga erfarenheten i centrum. Hon är inte den första franska författaren som utforskar det kvinnliga perspektivet. Simone de Beauvoir var en av frontfigurerna, men minst lika viktig var Marguerite Duras, som hör till dem som jag tycker borde ha fått Nobelpriset. Både Duras och Ernaux har inspirerat många yngre författare, bland andra Édouard Louis. Som lärare i franska tycker jag det är särskilt roligt att Ernaux har ett rakt, enkelt och lättillgängligt språk. Hennes böcker går att läsa även om man inte är jättebra på franska. Hon har varit ett tacksamt inslag i flera av mina kurser och nu hoppas jag att hon kan locka ännu fler att läsa böcker på franska!

Det finns såklart många intressanta pristagare. Som forskare i fransk litteratur lyfter jag gärna fram 1957 års pristagare Albert Camus och Jean-Paul Sartre, som 1964 tackade nej till priset. Jag tog intryck av Sartre på gymnasiet, och när jag började läsa franska på universitet skrev jag min första akademiska uppsats om hans roman La Nausée (Äcklet). Idag föredrar jag Camus och brukar låta mina studenter läsa talet som han höll vid Nobelbanketten, det är ett litet mästerverk. Men det är varken Sartre eller Camus som fått mig att bli medeltidsforskare – det har däremot 1928 års pristagare Sigrid Undset bidragit till. Hennes romantrilogi om Kristin Lavransdotter är en av mitt livs största läsupplevelser.

Det är många som är värda ett Nobelpris. Som specialist på fransk litteratur skulle jag gärna se att det gick till Maryse Condé eller Marie NDiaye. Condé har precis som Ernaux en lång och rik karriär bakom sig. NDiaye är kanske fortfarande för ung för priset, men jag tycker om hennes författarskap och tror att hon skulle kunna bli en värdig pristagare i framtiden.

Men gladast skulle jag bli om priset gick till en författare som skriver för barn. Barnlitteraturen skulle förtjäna detta erkännande, ingen litteratur betyder mer än den vi läser som barn. ”Barn skapar mirakel när de läser”, sade en gång Astrid Lindgren. Det är dags att dessa mirakel får flytta in i de litterära finrummen.

Priset riktar åter ljuset mot fransk litteratur, vilket är roligt. Fler kommer att upptäcka Annie Ernaux och förhoppningsvis också andra franskspråkiga författare. Låt oss inte glömma bort översättarens viktiga roll som kulturförmedlare. Vi kan hoppas att fler franskspråkiga författare nu kommer att översättas till olika språk.