6 oktober 2017
Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ledare för V-Dem Institute och ledamot i Sveriges unga akademi svarar på 5 frågor om Nobels Fredspris 2017.
Staffan I. Lindberg Foto: Markus Marcetic
”The Norwegian Nobel Committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN). The organization is receiving the award for its work to draw attention to the catastrophic humanitarian consequences of any use of nuclear weapons and for its ground-breaking efforts to achieve a treaty-based prohibition of such weapons.”
Nej inte direkt, jag sysslar mest med demokrati och demokratisering, och kärnvapen och begränsningar av dessa ligger inte direkt i huvudfåran där.
Det är nog bra, speciellt nu när avtalet med Iran ligger i riskzonen eftersom Trump (USA:s president) hotat med att överge avtalet. Situationen med Nordkorea är ju också högaktuell, och deras utveckling av kärnvapen och robotar som kan bära dessa på långa avstånd hotar stabiliteten inte bara i Sydöstra Asien utan på större skala.
Norska Nobelkommittén gillar ju att ta risker och vara lite kontroversiella ibland, på gott och ont. Jag vet inte om det var så klokt att till exempel ge priset 1973 till Henry Kissinger (nationell säkerhetsrådgivare för USA:s regering och sedan utrikesminister 1973-1977) för hans roll i ett fredsavtal med Vietnam, vilket snabbt bröts. För bombningar mot civila mål i Vietnam och Kambodja vilka resulterade i minst 50 000, möjligen flera hundra tusen civila dödsoffer, samt mängder av andra händelser under kriget, borde Kissinger förmodligen ställts inför krigsrätt snarare än att få Fredspriset. Intressant var också att Kissinger försökte lämna tillbaka priset efter att Saigon föll (eller, om man hellre vill se det från den socialistiska vietnamesiska sidan: befriades…) och kriget tog slut 1975, men Nobelkommittén tillät inte detta.
I dagsläget ser också beslutet att ge Burmas ledare Aung San Suu Kyi lite tveksamt ut, men det kunde man å andra sidan rimligen inte förutse.
Min favorit är 2011 år pris som delades bland annat av Liberianska kvinnorna som under ledning av Leymah Gbowee såg till att det blev fred i Liberia efter att andra inbördeskriget bröt ut år 2000. De mer eller mindre tvingade krigsherrarna i LURD och MODEL att delta i fredsförhandlingarna, och när dessa höll på att bryta samman helt under ”the Accra negaotiations”, stormade dessa modiga, äldre, starka kvinnor in på förhandlingsområdet och satte sig ner i protest. När sedan polis och krigsherrarnas säkerhetspersonal skulle ta bort dem därifrån med våld började de ta av sig på överkroppen. Det är en mycket stark symbolisk aktion i Västafrika som skulle skämma ut männen som tvingar äldre kvinnor, vilka är vördade mödrar, att blotta sina bröst. Reaktionen blev att kvinnorna fick vara kvar, de nu utskämda krigsherrarna återgick till förhandlingsbordet, och ett fredsavtal slöts.
Njae…det skulle vara förmätet av mig att säga att jag vet bättre än Nobelkommittén.
Det är bra och viktigt att olika insatser för att skapa fred och försoning uppmärksammas och belönas. Det är dock knappas så att någon anstränger sig extra för att få priset. Det kanske viktigaste med priset, och att Nobelkommittén trots allt fortsätter våga vara kontroversiella, är att det leder till omfattande diskussioner om vad som är bra insatser eller inte. Den diskussionen är i sig värdefull och betjänas väl av kontroversiella beslut.
Mer information
5 frågor om Nobelpriset i fysiologi eller medicin till Mia Phillipson
5 frågor om Nobelpriset i fysik till Maria Tenje
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.
