Vetenskaplig storytelling med regissören Linus Tunström

Vetenskapliga presentationer följer inte sällan en given struktur där forskaren går igenom problemformulering, metod och resultat, ibland gestaltat med detaljrika powerpointbilder. Ett sådan berättarteknik har sina givna arenor, men kanske inte alltid får önskat genomslag. Hur formar man en berättelse som når ut och som får människor att verkligen beröras av det man säger?
 
I ett samarbete med regissören Linus Tunström har SUA utforskat vad som händer när vetenskaplig expertis möter teaterns metoder att fånga en publik. Syftet med pilotprojektet har varit att öka ledamöternas medvetenhet om den egna förmågan att använda olika uttrycksformer. Det handlar dels om hur de formulerar sig, men också om att våga använda de kroppsspråk, röstresurser och tonlägen de redan besitter på ett sådant sätt att det väcker människors intresse.
 
Deltagarna har tränat i grupp, men också fått individuell coachning av Linus där de jobbat med att utveckla text, röst och framställning.

”En cocktail av känslor”

Linus slog igenom som regissör 1990 på Teater Galeasen i Stockholm. Sedan dess har han hunnit med en lång rad produktioner, både inom teater, film, tv och dans. I tio år var han vd och konstnärlig ledare för Uppsala stadsteater.

–      En lärdom jag gjorde som chef är att skapa mening, inte bara för medarbetare och publik utan också beslutsfattare. Jag behövde hitta argument för varför det låg i politikernas intresse att investera i teatern. Det handlade inte bara om att de skulle förstå vad jag sade, utan också om att skapa bilder så tydliga att de själva kunde använda dem som argument inför andra.

Hur gör man då för att få mottagaren att verkligen lyssna på det man säger? För det första, om han eller hon inte ”är med” känslomässigt, spelar det inte så stor roll hur kloka saker du säger. För det andra blir det ännu mer effektivt om du engagerar mottagarnas kreativitet, till exempel genom att få dem att själva skapa bilder i huvudet, råder Linus Tunström.
 
–      Tala i presens och arbeta med metaforer som hjälper mottagaren att visualisera en situation. Och trigga igång deras signalsubstanser genom att väcka till exempel spänning, medkänsla eller humor. Ge publiken en cocktail av känslor!
  
Att använda kroppsspråk och rekvisita istället för powerpoint för att gestalta det man pratar om var något som flera av ledamöterna i projektet tyckte var ganska svårt.
 
—    Det var utmanande att presentera utan någon form av visuellt stöd – att försöka hitta ”bilder” i texten och på så sätt skapa närvaro med publiken. Det är inte så vi forskare är vana att jobba. Men det blev ju effektfullt till slut, säger Ragnhild Lunnan som kommer från Norge.
 
Sara Tanderup Linkis, som har danska som modersmål, hade samma upplevelse. När det finns språkbarriärer kan det vara skönt att luta sig mot en powerpoint, menar hon.
 
Andra utmaningar för ledamöterna var att memorera manus utantill och att ha som mål att väcka publikens känslor.
 
—    Vi är ju tränade i att föreläsa utan att visa för mycket entusiasm. Kanske finns det en oro för att framstå som oseriös?, påpekar Adel Daoud.

Droppa inte texten

Vad har då varit mest lärorikt med samarbetet? Vad bär ledamöterna med sig till framtida forskningspresentationer?
 
—    Det som var mest givande för mig handlade om det muntliga framförandet. Linus uppmanade mig att inte ”droppa texten”, vilket betyder att man börjar runda av meningen innan man har sagt det man skulle säga. En annan sak är att inte låta som att man har en uppläsning utan talar fritt, trots att man faktiskt har lärt sig en skriven text utantill, förklarar Olle Risberg.
 
—    Jag tar med mig allt som har med andning, röst och hållning att göra, men också att medvetet använda gester och att röra sig i rummet. Det är förmågor som kan överföras till alla slags presentationer och även till undervisning, säger Ragnhild Lunnan.

För Linus Tunström var en av de starkaste upplevelserna från samarbetet att se hur mycket ledamöterna brinner för sina ämnen.

—   Det påminner om den fascination jag som konstnär och regissör kan ha inför mitt arbete. Den roliga utmaningen var att bredda deras verktygslåda så att denna fascination blir begriplig också för den som inte kan något om forskningsämnet — att få entusiasmen att smitta av sig på åhörarna.