Kunskapsseminarium i riksdagen om den akademiska frihetens rättsliga skydd i Sverige

Moderna lärosäten utgör unika platser i samhället, där såväl tekniska som intellektuella problem kan angripas på sätt som inte är möjliga inom några andra institutioner. Detta förutsätter en hög grad av akademisk frihet. I allt fler länder skyddas därför den akademiska friheten konstitutionellt.

Ett fåtal länder introducerade konstitutionell lagstiftning redan under mitten av 1800-talet, men den stora utbredningen har vuxit fram successivt sedan det tidiga 1900-talet. I dag har runt hälften av världens länder infört ett konstitutionellt skydd för akademisk frihet.

Jämfört med i många andra länder är det svenska skyddet för akademisk frihet svagt: I en mätning från 2017 placerar sig Sverige på plats 26 i Europa. Det är i sig ett skäl att reflektera över och diskutera vilka olika möjligheter som finns att säkerställa ett tryggt avstånd mellan politik och akademi.

Seminariet i riksdagen syftade till att öka kunskapen om den akademiska frihetens rättsliga skydd bland svenska lagstiftare. Tre inbjudna talare höll föredrag utifrån sin respektive expertis: Jane Reichel, dekan för juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och professor i förvaltningsrätt, Maria Refors Legge, lektor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet och Daniel Tarschys, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig utredare för Självständiga lärosäten (SOU 2008:104).

Tim Ekberg, SUHF:s expertgrupp för analys, inledde seminariet med en kort bakgrund. Därefter tog Sofia Lodén, ordförande för Sveriges unga akademi, vid som moderator.

Jane Reichel tog i sitt föredrag ett internationellt perspektiv med fokus på Europa. Hon förklarade att vare sig akademisk frihet eller forskares frihet skyddas direkt i Europakonventionen. Genom Europadomstolens praxis finns dock ändå ett visst skydd, vilket till exempel har uttryckts i rättsfall där domstolen har understrukit vikten av akademisk frihet.

EU:s rättighetsstadga innehåller flera artiklar som har betydelse för den akademiska friheten, inte minst artikel 13 om friheten för konsten och vetenskapen. Tillkommer gör artiklar som ska skydda bland annat tankefriheten, yttrandefriheten och rätten till utbildning. EU-domstolen har också lutat sig mot artikel 13 i exempelvis domen i mål C-66/18 Europeiska kommissionen mot Ungern:

… de omtvistade åtgärderna kan äventyra den akademiska verksamhet som berörda utländska högre lärosäten bedriver i Ungern och följaktligen beröva berörda akademiskt verksamma personer den självständiga infrastruktur som är nödvändig för att de ska kunna bedriva sin vetenskapliga forskning och undervisning.

Maria Refors Legge leder ett forskningsprojekt om det rättsliga skyddet för akademisk frihet. I sitt föredrag fokuserade hon på Sverige. Hon förklarade att regeringsformen föreskriver att forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser i lag. Det innebär att ansvaret för att säkra den akademiska friheten i Sverige inte ligger på regeringen, utan på riksdagen och myndigheterna – alltså i första hand lärosätena.

Högskolelagen reglerar på vilket sätt den akademiska friheten ska upprätthållas. I förarbetena till lagen framgår att lagen omfattar frihet både för den enskilde individen och för institutioner, liksom att den gäller såväl forskning som undervisning. Därtill betonar förarbetena att lärosätenas ledningar har ansvar för att odla och upprätthålla en kultur där den akademiska friheten respekteras.

Utöver den lagstiftning som specifikt är inriktad på akademisk frihet finns i Sverige andra, närliggande och överlappande, rättsliga skydd. I sitt föredrag nämnde Maria exempelvis tryck-, yttrande- och informationsfriheten, men även arbetsmiljölagen. Den sistnämnda är särskilt relevant bland annat i fall då forskare och lärare utsätts för hot och trakasserier. Enligt arbetsmiljölagen bär då lärosätena, i kraft av att de är arbetsgivare, ansvaret för att skydda sina anställda.

Daniel Tarschys höll det avslutande föredraget, som byggde på hans personliga erfarenheter från politiken och utredningsväsendet. Bland annat talade han om bakgrunden till att forskningens frihet skrevs in i grundlagen 2011. Daniel berättade även om utredningen Självständiga lärosäten som han presenterade 2008. Utredningen föreslog att universitet och högskolor i Sverige skulle upphöra att vara statliga myndigheter och i stället omvandlas till en ny offentligrättslig associationsform kallad ”självständiga lärosäten”. Förändringen skulle ha inneburit ett fundamentalt skifte i styrningen av lärosätena: Från statlig detaljreglering till institutionell autonomi inom en offentligrättslig ram.

Med reformen skulle lärosätena ha varit juridiska personer med egna rättigheter och skyldigheter. De skulle själva ha beslutat om sina strategiska mål och vetenskapliga profiler, haft möjlighet att ta emot donationer, äga egendom och bilda bolag och stiftelser. Syftet var att stärka lärosätenas handlingsfrihet och deras möjlighet att profilera sig, samtidigt som de skulle få ett ökat ansvar för sin egen verksamhet.

Den statliga finansieringen skulle ha fortsatt, men styrningen skulle i högre grad ha baserats på fleråriga avtal snarare än årliga regleringsbrev. Ett starkt akademiskt ledarskap skulle kombineras med kollegialt inflytande från lärare, forskare och studenter. För att ge ekonomisk stabilitet föreslogs i utredningen att aktierna i det statliga bolaget Akademiska Hus skulle överföras till ett gemensamt holdingbolag ägt av lärosätena.

Seminariet var välbesökt, både av riksdagsledamöter och externa gäster. Under frågestunden ställde åhörarna flera viktiga frågor om politikens relation till lärosätena och det akademiska ledarskapets ansvar.

Följ Sveriges unga akademi