14 oktober 2026
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2026 till Robert E. Hall och Michael Woodford ”för mikroekonomiska fundament för makroekonomisk stabilisering”. Unga akademins Jessica Jewell svarar på 5 frågor om årets pris.

Jessica Jewell. Foto: Sveriges unga akademi
Pressmeddelande: årets Nobelpris i ekonomi
Jessica Jewell är professor inom teknik och samhälle vid Chalmers tekniska högskola och ledamot i Sveriges unga akademi.
Min forskning har en indirekt koppling till årets pris. Jag studerar hur klimatteknik sprids och hur politiska styrmedel påverkar den utvecklingen. Hall och Woodford undersöker hur miljontals individuella beslut som fattas av hushåll, företag och arbetstagare tillsammans leder till högkonjunkturer och lågkonjunkturer, och hur centralbanker och regeringar kan använda räntor och offentliga utgifter för att jämna ut konjunktursvängningarna.
Energikriserna under de senaste fyra åren, som drivits på av krigen i Ukraina och Iran, visar var våra forskningsfält möts. När energipriserna skjuter i höjden ställs centralbankerna inför ett svårt val: att höja räntorna kan dämpa inflationen, men till priset av en svagare ekonomi, samtidigt som det inte gör energin billigare. På längre sikt kan spridningen av inhemsk ren energi göra ekonomier mindre sårbara för sådana chocker redan från början.
Priskommittén tilldelade priset ”för mikroekonomiska fundament för makroekonomisk stabilisering”. Det låter kanske komplicerat, men grundtanken är enkel. När centralbanker ändrar räntorna reagerar hushåll, företag och arbetstagare: de spenderar, sparar, anställer och sätter priser på olika sätt. Att studera dessa individuella val är mikroekonomins område.
I årtionden byggde dock de modeller som användes för att utforma den ekonomiska politiken främst på statistiska samband mellan övergripande faktorer som inflation, arbetslöshet och produktion. När dessa samband bröt samman under 1970-talet och länder drabbades av både hög inflation och hög arbetslöshet insåg ekonomer att modellerna behövde fånga hur människor faktiskt fattar beslut. Hall och Woodford spelade en central roll i att omsätta denna insikt i praktiskt användbara verktyg. De kopplade samman individuella val (mikroekonomi) med hur ekonomin som helhet fungerar (makroekonomi), så att beslutsfattare bättre kan förutse konsekvenserna av sina beslut.
En särskilt slående insikt, som Woodford utvecklade, är att människor inte bara reagerar på vad centralbankerna gör, utan också på vad de säger. Det kan låta självklart, men konsekvenserna är betydande. Stora beslut, som att ta bolån, investera i en fabrik eller förhandla om löner, beror på vart räntorna är på väg under de kommande åren, inte bara på var de befinner sig i dag. Det innebär att ett trovärdigt besked om den framtida penningpolitiken kan påverka ekonomin lika mycket som en faktisk ränteförändring.
När Europeiska centralbankens chef Mario Draghi 2012 lovade att göra ”vad som än krävs” för att rädda euron lugnade sig marknaderna innan banken hade spenderat några pengar. Det är därför centralbanker i dag noggrant kommunicerar inte bara sina aktuella beslut, utan också hur de förväntar sig att räntorna kommer att utvecklas framöver. Denna praxis kallas forward guidance, eller framåtblickande vägledning.
Jag tycker att det är ett utmärkt val, av två skäl. Det första är att det alltid är svårt att överbrygga olika vetenskapliga traditioner. I årtionden var makroekonomin splittrad mellan dem som menade att priser anpassas långsamt och att regeringar och centralbanker därför kan mildra lågkonjunkturer, och dem som hävdade att modeller måste utgå från hur rationella, framåtblickande människor faktiskt beter sig. Hall och Woodfords forskning bidrog till att föra dessa perspektiv närmare varandra. De visade hur miljontals individuella beslut tillsammans leder till högkonjunkturer och lågkonjunkturer, och hur den ekonomiska politiken kan påverka utvecklingen.
Det andra skälet har att göra med den tid vi lever i. Valet av pristagare sänder en signal om vilken forskning som är viktig för att möta dagens utmaningar. Inflationen stiger återigen i västvärlden, delvis till följd av energipriserna. Vi märker det när vi handlar mat. Även investerare reagerar och kräver högre räntor på statsobligationer, vilket speglar förväntningar om framtida inflation och statsskulder. Hur centralbanker och regeringar agerar och kommunicerar är precis det som årets pristagare har hjälpt oss att förstå.
Ett pris som jag tycker är särskilt intressant och som har en nära koppling till årets pris är 2024 års pris till Acemoglu, Johnson och Robinson. De visade att ett lands institutioner, exempelvis rättsstatens principer och hur den politiska makten fördelas, har stor betydelse för om landet blir rikt eller förblir fattigt.
Deras resonemang kan naturligt kopplas till centralbanker, som är några av ett lands viktigaste ekonomiska institutioner. Årets pristagare visade att centralbanker i stor utsträckning styr ekonomin genom förväntningar, vilket bara fungerar om människor litar på det de säger. Oberoendet från den dagliga politiken är det som gör detta förtroende möjligt, och forskning visar att länder med självständiga centralbanker tenderar att ha lägre inflation.
Därför är det oroande att centralbanker i flera länder utsätts för ett allt större politiskt tryck. Det riskerar att undergräva just den trovärdighet som gör att penningpolitiken fungerar.
Fyll i formuläret för att få Sveriges unga akademis nyhetsbrev. Det utkommer upp till sex gånger per år. Du kan närsomhelst välja att avsluta din prenumeration.