Fortsatt politisk kontroll skadar svensk forskning och högre utbildning

En utredning av lärosätenas associationsform – och därmed av hur de ska styras – är ett första steg mot att förstärka skyddet av den akademiska friheten. Det skulle stärka den svenska demokratin och främja excellent forskning och utbildning, skriver Sveriges unga akademi i en debattartikel i Sydsvenskan.

En fredagsmorgon vaknar Sverige upp till dramatiska nyheter från Rosenbad. Regeringen har beslutat att avsätta rektorerna för landets största lärosäten, byta ut deras styrelser och utfärda nya regleringsbrev för att styra universitetens verksamhet i en helt ny riktning. Inga skäl för beslutet anges.

Exemplet är påhittat, men det som krävs för att något liknande ska kunna hända finns på riktigt. I Sverige kan regeringen när som helst ändra hur forskning och utbildning styrs på landets universitet. Allt som krävs är beslut vid ett regeringssammanträde.

Bristen på tydliga gränser som skyddar universiteten från politisk styrning är ett allvarligt hot mot fri forskning och högre utbildning.

Regeringen har stor makt eftersom nästan alla svenska universitet och högskolor är förvaltningsmyndigheter.

Universitet och högskolor regleras av samma förvaltningslagar som till exempel Trafikverket och Försäkringskassan, och ska verkställa regeringens beslut. Svenska lärosäten är därför också direkt underställda landets politiska styre.

Runt om i världen sker ohyggliga angrepp mot den akademiska friheten. Också i Sverige styr politiker ofta universitetens och högskolornas arbete.

År 2023 beslutade den nuvarande borgerliga regeringen plötsligt att avsluta universitetsstyrelsernas mandatperioder i förtid. Konstitutionsutskottet kritiserade den rekordsnabba och överrumplande förändringen. Senare samma år ströp regeringen 180 miljoner kronor till svensk utvecklingsforskning med kort varsel.

Liknande beslut har fattats av socialdemokratiska regeringar. År 2021 bad regeringen Löfven om fler nomineringar än vanligt till universitetens styrelser för att kunna påverka vilka som satt i dem. Efter mycket kritik ändrade regeringen sig.

Idag argumenterar svenska riksdagsledamöter för att politiker måste kunna kontrollera forskning och högre utbildning. Sverigedemokraterna tycker till exempel att ”fler politiker borde lägga sig i” den undervisning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Indirekt politisk styrning har också blivit vanligare. Kraven på återrapportering, självutvärdering och andra byråkratiska uppgifter har ökat markant under det senaste decenniet.

Det är viktigt med insyn och ansvar, men när byråkrati sväller i rasande takt går skattepengar till spillo.

Svenska universitet och högskolor behöver bli mer självständiga. I ett demokratiskt land ska självständiga universitet vara lika självklara som ett oberoende rättsväsende. Därför var det bra att regeringen i sin forskningsproposition meddelade att den skulle utreda om universitetens och högskolornas nuvarande myndighetsform är ändamålsenlig. Det bör finnas bättre modeller som låter lärosätena göra det de ska: forska, undervisa och samverka med samhället.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade nyligen i riksdagen mot att tillsätta en sådan utredning som regeringen föreslog, något som ledde till ett förhastat beslut att stoppa den.

Kritikerna har framför allt reagerat på förslaget att göra universiteten till stiftelser, likt Chalmers och Jönköping University. De är oroliga för att universiteten då skulle börja fungera mer som företag på en marknad.

Men det är ett argument som förbiser att stiftelseformen är långt ifrån det enda alternativet till den nuvarande ordningen. Ett annat förslag som har diskuterats är att ta fram en ny typ av myndighet som är mer lämplig för lärosäten. Här kan Sveriges fria domstolar tjäna som en förebild, alltså domstolar som är självständiga och oberoende från regering, riksdag och andra myndigheter i sin dömande verksamhet. Det är en möjlighet som många politiker tycks ha glömt bort de senaste veckorna, trots att det var huvudförslaget senaste gången frågan utreddes. En grundlig utredning som formulerar och utvärderar flera olika förslag är därför nödvändig. Även om vissa alternativ medför möjliga problem är det inte ett gott skäl att avstå från att utreda frågan igen.

Ett allvarligt hot mot universitetens frihet är inbyggt i dagens rådande ordning. Att blunda för detta hot är ingen lösning.

Att lita på att politiker håller fingrarna i styr är ingen hållbar strategi. Att acceptera fortsatt politisk kontroll över landets lärosäten skadar förtroendet för svensk forskning och högre utbildning.

En utredning av lärosätenas associationsform – och därmed av hur de ska styras – är ett första steg mot att förstärka skyddet av den akademiska friheten. Det skulle stärka den svenska demokratin och främja excellent forskning och utbildning.

Forskning är som bäst när den undersöker fritt valda frågeställningar och problemområden, och fri forskning är i längden det bästa sättet att lösa stora samhällsutmaningar.

Partierna måste ta ansvar för att tillsammans hitta en bred lösning på hur lärosätenas självständighet ska skyddas. Frågan om hur lärosätena ska vara organiserade ligger bortom partipolitiska intressen.

För Sveriges unga akademi
Olle Risberg, ledamot
David Karlander, ledamot
David Marlevi, ledamot
Gabriele Messori, ordförande
Andreas Nord, forskningspolitisk talesperson
Ruth Pöttgen, ledamot
Elham Rostami, vice ordförande